Ligger i soffan, oskars föräldrar har just farit och nu väntar vi in solsidan. Är jättejätte trött efter den här jobbarnatten för den här dagen är ju faktiskt en hel timme längre än alla andra dagar.
Har gått med hela dagen med en stor klump i magen. (Ja jag rimmade) Här går man och klagar på allt man bara hinner, man jobbar antingen för mycket eller för lite. Alla människor är inte precis som man tycker dom ska vara och kyla vem orkar det? Vi har ju aldrig varit med om det förut ellerhur? Medan en hel familjs värld rasade samman igår när deras 13årige togs ifrån dem i en hemskt onödig olycka. Ett flertal ligger och kämpar för sina liv, familjer och vänner som är helt förstörda som ligger sömnlösa och ber att de ska klara detta. Hela deras värld och världssyn förändrades inom loppet av några sekunder och för oss andra krävs det en sådan sak för att börja tänka efter och uppskatta det man faktiskt har. Någon ska måsta gå åt för att vi ska fatta det alla redan vet, men inte respekterar. Och det tycker jag är jävligt fel. Uppskatta det du har, de du har. Det kan vara borta imorgon. Och till alla inblandade i malå, jag hoppas och ber för er!