Vi visste ju att farfar inte hade så länge kvar och hur ont han hade så vi va ju som lite förebredda. Men efterson han hade varit så pass dålig förut och sen blivit bättre så vare ju ändå lite knepigt.
Men sista dagen med han var vi där ungefär hela dagen och bara satt, han hade svårt att prata men man såg hur glad han var över att vi var där. Han sa hur mycket han älskade alla, att vi var så fin och så vidare.
När jag skulle fara så tog han mig i hand och kolla mig in i ögonen och sa hejdå. Jag kände på mig att det var hejdå, på riktigt hejdå. Och den natten ringde farmor vid 4 för han hade börjat krampa sen så när vi kom dit hade han somnat in.