Jag vet inte om det riktigt finns något rätt eller fel sätt att beskriva kärlek, men jag ska försöka så gott jag kan att beskriva vad kärlek är för mig.
När vissa beskriver kärlek tar de upp de bra bitarna, mysiga stunder fjärilar i magen osvosv. Men kärlek är så mycket mer.
Kärlek är inte bara något bra, kärlek kan vara det värsta tänkbara. 215165 nålar i hjärtat, sömnlösa nätter och besvikenhet, men samtidigt det bästa allra bästa man kan tänka sig. Det är så svårt att förklara..
När jag första gången kände riktig kärlek (förutom inom vänner och familjen), var den 27/9-09.
Allt föll liksom på plats, jag var riktigt riktigt kär det allt var bara perfekt.
Men med tiden lärde jag mig att kärlek är långt ifrån perfekt, missförstå mig inte.
Den första tiden med oskar var helt underbar. Det fanns bara vi, jag var riktigt lycklig och allt kändes bara så jävla rätt. Men sant som det är sagt finns det dagar man bara vill vika in åren och försvinna.
Sen kommer vi till att ge och ta. Det kan lätt bli obalans, vem ska göra vad? Varför gjorde han så? Är jag inte så viktig för honom?
Men, den bästa känslan jag känt inom kärleken är tryggheten. Tryggheten att ha en famn att krypa in i och känslan av att någon älskar en och verkligen behöver en.
Den värsta, ja det måste väl att ha den känslan av att bli tagen för givet. Att ord inte spelar någon roll utan att vad som än händer kommer jag att finnas kvar, hur ledsen och förstörd jag än är så kommer jag inte att ta mina saker och dra.
Just nu så är oskar kärlek för mig, och har varit enda sen den 27/9-09. Jag kan inte tänka mig att vara utan honom, att inte få känna den känslan som jag känner när jag är med honom.
Och tiden när den här typen av kärleken kom in i mitt liv har jag lärt mig så himla mycket, jag har mognat och sett andra sidor av mig själv.
Och, det är så konstigt, att en stund och ren och skär kärleksglädje kan ta bort allt det onda, mörka och allt det
 som gör ont.

 Men i slutet av dagen så, är de bra stunderna värd allt de onda..